Där vattnet rinner ned från berget samlas vi för att fylla på våra vattenflaskor. Min familj och de gamla gubbarna.
Man får inte ha bråttom. Det är många som står i kö och med många flaskor.
Det finns ett outalat kö system som tog en stund innan jag förstod. Jag ställde mig i handikapp kön utan att veta att just det var handikapp kön. Men nu har jag koll på läget. Bilarna står i en rad, moppar har en egen kö och de med handikappstillstånd har en egen kö. Efter två timmars väntan vid vattenhålet behövde vi åka hem, med tomma dunkar. Under tiden lekte vi vid bäcken och lade stenar som en bro för att samla vackra höstlöv, som fallit. Manana manana.
Kranvattnet varierar i kvalité runt om i världen men vattnet i kranarna där vi bor smakar mer pool vatten än dricksvatten. Trots att vi har en enkel Britta kanna för att filtrera vattnet har vi knappt kunnat dricka vattnet. Att köpa vatten på plastdunke har känts som ett alternativ som jag helst inte velat göra eftersom plasten kan utsöndra gifta och hormonstörande ämnen. Men nu har vi källan alldeles nära där vi bor. Lycka. Bara att ut och leta efter mörka glasflaskor som ska vara det bästa att förvara vatten i, har Sam kollat upp, så är vårt vatten säkerställt. Vi är nog lika intresserade av vatten både Sam och jag. Och de gamla gubbarna vid vattenhålet.



Lets drink some real water
Erica